Artiklar • mars 6, 2008
Palestiniernas rättigheter-en grund för fred
Fyra kvinnor sitter i diskussionspanelen på Stockholms universitet när Utrikespolitiska föreningen, tillsammans med Operation 1325, anordnar ett seminarium om fred i Mellanöstern. Vad har paneldeltagarna gemensamt? De är alla israeler och judar, och de kämpar för Palestiniernas rättigheter – som en grund för fred.
Rachelle Friesen är yngst av de medverkande vid seminariet, hon är från Kanada men bor i Betlehem.
- Det har blivit ett fängelse, säger Rachelle.
Den fem meter höga muren kapar av Betlehem från Jerusalem och tar bort ytterligare tolv procent av västbankens markområde. Rachelle ger de närvarande en redogörelse för instängdheten i Betlehem. Den spända atmosfär som genomsyrar Betlehem verkar sippra ner från sluttningarna till de bosättningar som ligger där. Bosättningar där grannar dricker kaffe till ljudet av granater och kulsprutor. Jerusalem var tidigare en källa till hopp för invånarna i Betlehem, men efter muren är staden utom räckhåll för de som hamnat på andra sidan, liksom drömmar om arbete och inkomst.
- Att tala om fred och säkerhet, som vi gör här idag, används i Israel för militärens syften. Att tala om säkerhet är ett sätt att legitimera krig, säger Rachelle.
Hon utstrålar styrka men har tårar i ögonen. Hon fortsätter:
- Att sedan tala om kvinnor i fred och säkerhetsarbete blir ännu svårare då Betlehem är ett mansdominerat samhälle. Dominerat av desperata och förnedrade män. Vad vi arbetar med dagligen är effekterna av missriktat våld från dessa män, mot kvinnorna, som i sin tur missriktar sin frustration mot barnen.
Rachelle är med i ett försoningsarbete genom organisationen WI’AM, som använder sig av en arabisk tradition kallad Sulha, där ett team lyssnar till konflikter och söker skapa försoning inom familjer. WI’AM arbetar även med traumahantering för barn och med att hitta arbetsmöjligheter för kvinnor och ungdomar.
- Traumahanteringen för barnen är givande, det är bara så nedslående att barnen behöver hantera nya trauman dagligen. Militären, och med den våld och död, är ständigt närvarande i barnens liv, säger Rachelle.
Bredvid Rachelle sitter Aliyah Strauss, hon kom till Israel som ung sionist för att leva i Kibbutz.
- Det tog mig flera år innan jag började se vad som hände mina arabiska grannar omkring mig, innan jag började lära känna deras verklighet, säger Ailyah.
Hon var med vid den första intifadan, 1988, då Israeliska kvinnor demonstrerade mot ockupationen. Aliyah var även med vid den andra intifadan, 2000, då en kvinnoorganisation startades som fortfarande idag bevakar gränskontrollerna. Aliyah har stått vid åtskilliga gränskontroller och dokumenterat hur de Israeliska soldaterna behandlar Palestinier på väg hem från universitet och jobb. Dokumentationen publiceras på internet och Aliyah säger att hon vet att soldaterna läser vad de skriver, att de är medvetna om deras närvaro. Gränskontrollerna är inte bara uppsatta mellan Israeliskt område och Palestinska, utan även inom Palestinskt område, vilket minskar rörelsefriheten för Palestinier.
- Som student måste du gå igenom en kontroll med ditt skriftliga tillstånd, en ytterligare och visa innehållet i din skolväska, en ytterligare och ta av dig skor och kläder och en sista där dina händer scannas för att kolla upp ditt förflutna. Varje dag.
Aliyah tillägger;
- Jag har inte hittills fått vara med vid någon fredskonferens och de kommer säkerligen aldrig att bjuda in mig. Men jag vet genom FN:s resolution 1325, om kvinnors delaktighet i alla nivåer av fredsarbete, att jag har rätt att vara med och jag tänker ta den platsen. Jag har inte tålamod, säger Aliyah, 80 år.
- Och jag är inte rädd för att tala, ingen kan tysta mig, konstaterar hon.
Michal Gelbart sitter på ena kanten av panelen, och är en mor som fått uppleva militarismens destruktiva kraft i sin familj. Hennes dotter är pacifist och hade tidigt bestämt sig för att inte göra militärtjänsten.
- Hon är envis, min dotter, och gick till militären när hon fyllde sexton för att berätta att hon inte ville bära vapen, några dagar senare blev hon satt i fängelse för första gången.
Michal berättar hur soldaterna kommer till skolan i tidig ålder för att göra hälsoundersökningar på barnen och för att övertala dem att gå med i armén. Reklam för Israeliska armen finns överallt i Israel.
- Min dotter trodde efter fjärde gången hon suttit i fängelse att de skulle förstå att hon inte ville göra militärtjänsten, men de gjorde inte det. Istället tog fyra soldater med henne till ett förhör, en så kallad samvetskommission, för att avgöra om hon hade ett samvete. Hur kan de avgöra om jag har ett samvete? frågade min dotter mig efteråt.
Michal fick stöd och råd av nätverket New Profile under den tid då hennes dotter frihetsberövades, och hon lovade sig själv att gå med aktivt i rörelsen för demilitarisering och demokratisering av Israel. Nätverket ger juridiskt och moraliskt stöd till de familjer vars barn och ungdomar inte vill göra den obligatoriska militärtjänsten.
- Staten får det att verka som att militärt styre är det enda sättet att styra Israel. Resultatet blir att vi har många sargade ungdomar, ni ser dem om ni åker till Indien, där de försöker glömma och knarkar bort sitt samvete.
Den sista i panelen som tar ordet är Susan Nathan, Israelisk författare som lever i ett arabiskt område av Israel, har skildrat dessa människors livsöden. Hon avslutar seminariet med att säga;
- Fråga inte här i Sverige vad ni kan göra för att hjälpa, ni vet redan. Ni vet redan att er regering stöttar den Israeliska regeringen, att ni säljer vapen till Israelisk militär och att ni inte låter oppositionen tala. Fråga inte när ni redan vet.
Rebecca Moeschlin
