Artiklar • april 13, 2009
Våga vägra delta i lågkonjunkturen!
Representanter för världens ledande ekonomier, de s.k. G20-länderna, träffades 2/4 i London för att diskutera den pågående finanskrisen och hitta gemensamma lösningar. I Stockholm uppmärksammade UF händelsen med ett seminarium och paneldebatt kring finanskrisen och G20-mötet. De fyra paneldeltagarna hade skilda bakgrunder och övertygelser, men var ändå överens på många punkter. Moderator var Bengt Albons, redaktör för Utrikesbloggen. Den huvudsakliga motsättningen inom G20-gruppen, inledde Albons, finns mellan dem som förespråkar ekonomisk åtstramning och dem som anser att stimulerande åtgärder är lösningen på finanskrisen. Talarna fick tio minuter var i rampljuset innan det öppnades upp för debatt och publikfrågor.
Först ut var Henry Montgomery, professor i kognitiv psykologi och specialist inom det tvärvetenskapliga området ekonomisk psykologi. Montgomery ville förklara oförmågan att parera finanskriser med att människan lever i nuet. Vår verklighet utgörs i första hand av det direkt synliga och kännbara, och det gäller även dem som är experter på området, menade han. I goda tider talar man gärna i termer av ”vi”, och det är mer eller mindre hopplöst att få gehör för idéer som strider mot den allmänna uppfattningen. Det gör det svårt för enstaka individer att t.ex. varna för en finanskris. Svårare tider präglas istället av ett individualistiskt tänkande och misstänksamhet mot omvärlden. Det förvärrar den aktuella situationen, eftersom vi nu mer än annars är i behov av samarbete, tillit och gemensamt agerande. Den ekonomiska krisen kan inte skyllas på vissa grupper, som politiker eller banktjänstemän, utan vi är alla ansvariga för krisen, sade Montgomery. ”Vanliga” människor har bidragit till att bygga upp finansbubblan med krediter de inte kunnat betala. Montgomery tror att det nu är viktigt att man återskapar hoppet och vi-känslan. Lösningen på finanskrisen är optimistiskt tänkande och öppna, ärliga samtal; inte minst under G20-mötet.
Näste talare var Lars Hörngren, chefsekonom på Riksgälden, som gav sin egen förklaring till varför man inte kunnat undvika finanskrisen. En av anledningarna, sade Hörngren, var att krediterna paketerats på ett sådant sätt att det var mycket svårt att få en överblick över kreditmarknaden innan krisen var ett faktum. Även han ansåg att ekonomin nu är i stort behov av framtidstro; folk måste våga anställa, investera och utbilda sig om krisen ska kunna avhjälpas. Göran Persson har tidigare påstått att ”den som är satt i skuld är icke fri”. Men Lars Hörngren menade att det vore mer passande att säga att ”den som inte har möjlighet att sätta sig i skuld är inte fri”. För det är en nationalekonomisk truism att om alla enbart sparar istället för att omsätta sina tillgångar, blir vi alla fattigare. Hörngren bekräftade vad tidigare talare sagt: Rent ekonomiska modeller är ofta otillräckliga för att förklara nationalekonomiska fenomen, varför det blir allt vanligare att man väger in den psykologiska dimensionen. Med ett stort mått av självdistans illustrerade han ekonomkårens begränsningar med en liknelse:
– Vi klarar av obduktionerna, men de friska patienterna har vi inte så mycket att säga om…
Tredje talaren, Lena Westerlund, fokuserade i egenskap av chefsekonom på LO framförallt på finanskrisens konsekvenser för arbetsmarknaden.
– Vi kommer att få en stor arbetslöshet, och i kölvattnet av den en stigande fattigdom, sade hon.
Westerlund ansåg att prognosen om 12% arbetslöshet i Sverige nästa år är realistisk. Hon var dock kritisk till att finansminister Anders Borg tillkännagivit detta utan att på samma gång föreslå åtgärder, då ett sådant uttalande kan spä på lågkonjunkturen. Westerlund ville också understryka att kapitalismens inneboende natur – hög risk på kort sikt – är förenad med allvarliga moralrisker, och kostnaden för risktagandet faller ofta på samhället. Hon menade därför att finansmarknaden inte kan jämföras med andra marknader, och bör regleras efter sina speciella egenskaper. Finanskrisen har inte alls överrumplat oss, fortsatte hon, utan problemet är att många glömt det historien lärt oss om de finansiella marknaderna. Hon avslutade med ett citat av J K Galbraith: ”As a protection against financial illusion or insanity, memory is far better than law”.
Kvällens siste talare var Johnny Munkhammar, forskningschef på European Enterprise Institute. Han sade att finanskrisen var resultatet av en ”perfekt storm”, där en normal nedgång i ekonomin sammanfallit med ohämmad kreditexpansion och protektionism. Hans lösning var därför fortsatt avreglering och eliminering av handelshinder. Samtidigt menade han att krisen bör ses i ett större sammanhang. För det första är hög- och lågkonjunkturer naturliga och oundvikliga inslag i ekonomin, och ingenting vi kan skydda oss helt ifrån. Tvärtom, ansåg Munkhammar, tenderar statlig intervention snarare att fördjupa lågkonjunkturer. För det andra måste nuvarande kris ses mot bakgrund av det exceptionella kvartssekel vi har bakom oss, under vilket avregleringar och ekonomisk liberalisering faktiskt lett till stigande reallöner och minskad fattigdom världen över. Finanskrisen är bara ett litet bakslag i förhållande till de otroliga framsteg vi har kunnat se under detta ”gyllene kvartssekel”, påpekade Munkhammar. Även han ansåg att det är viktigt att se positivt på framtiden och inte hänfalla åt pessimism och protektionism. Han berättade att han gått förbi en livsmedelsbutik, där man satt upp ett klistermärke med texten: ”Vi vägrar delta i lågkonjunkturen”. Dessa är tänkvärda ord för oss alla, tyckte Munkhammar.
Under debatten var det tydligt att det fanns ideologiskt grundade meningsskiljaktigheter inom panelen rörande regleringen av de finansiella marknaderna. Men i övrigt hade man en likartad syn på situationen. Man var överens om att den nationalekonomiska forskningen och debatten måste bli mer nyanserad, och att man i större utsträckning bör konsultera andra akademiker än nationalekonomer. Talarna var också kritiska till finansminister Borgs uttalande, eftersom det kan få reella konsekvenser för ekonomin. Överlag tycktes det inom panelen finnas ett större stöd för ekonomisk stimulans än för åtstramning. Samtliga var överens om att vi inte har råd att tänka negativt. Vi måste behålla framtidstron, eftersom finanskrisen bara kan lösas genom att man upprätthåller konsumtionen och investeringsefterfrågan.
Med andra ord, vi måste vägra delta i lågkonjunkturen!
text: Isabel Valencia
bild: Johan Järup
