”Att existera är att göra motstånd” är ett uttryck jag hört flera personer säga sedan jag kom hit. Att ens blotta existens skulle vara detsamma som motstånd förstod jag inte alls i början, men det har blivit mer och mer uppenbart att palestiniernas rätt till existens är det viktigaste att uppmuntra och tro på, inte minst för dem själva. Väldigt många drömmer om ett liv någon annanstans. De längtar efter att kunna röra sig fritt, kunna tjäna pengar och få användning för sin utbildning. Vissa kanske känner att de själva klarar att stanna, men att de inte klarar att se sina barn lida. Föräldrarna önskar ge sina barn den framtid barnen önskar. Många förstår inte heller att de har rätt till sitt land, rätt till att leva och existera på precis den platsen där de är. De vet inte hur de kan kämpa emot när bosättare plötsligt sätter upp baracker på deras mark, eller när militären berättar att deras olivlund eller vindruvsodling numer är militärt område. Sällan driver de ärenden till domstol och de behöver stöd och hjälp att förstå sina rättigheter, och för att orka.

Wall of prayer; To exist is to resist. Nunnor som varje vecka demonstrerar genom att vandra längs med muren och be

 En plats där detta motstånd är oerhört viktigt att stötta är i Al Jab’a. Det är lätt att missa den lilla byn när man åker på de slingriga vägarna genom den gröna bosättningen Gush Etzion. Byn ligger inklämd mellan muren och tre bosättningar. Det är en strategiskt viktig by för både palestinier och israeler eftersom byns existens gör det väldigt svårt att bygga ihop de tre israeliska bosättningarna.

Byn ligger väster om Betlehem och har i dagsläget endast cirka 1000 invånare. Mannen som tar emot oss är Naser El-din, en man som bott i USA, New York, i 11 år. Han är en varm man med glimten i ögat som öppnar upp sitt hem för oss. Naser berättar för oss att han valde att komma tillbaka trots det fria och bekymmersfria liv han skapat sig i USA. Detta då han hörde hur hans familj hade det, och att nästan alla satt fängslade vid ett tillfälle.

Byn Al Jab’a ligger både i område B och C vilket innebär att Israel har olika mycket kontroll över olika delar av byn. Bygglov är i stort sett omöjligt att få i den delen av byn som ligger i område C. Några klassrum på den skola som byggdes för några år sedan, med hjälp från internationella organisationer, har fått en demoleringsorder eftersom de är inom område C. När vi står framför skolan är det svårt att förstå var gränserna går och varför. Även skylten vid entrén till byn där det står ”välkommen till Al Jab’a” har fått en demoleringsorder. Naser berättar att efter att israeliska bosättare för många år sedan konstaterade att de kände sig illa till mods när de tvingades dela väg med bybor från Al Jab’a och boende, förbjöds mellan 2002-2007 användandet av huvudvägen samtidigt som en vägbom restes för den andra vägen. Det fanns inget annat sätt att komma in och ut från byn med bil. När Naser berättar det har jag svårt att tro honom, jag tänker att han måste överdriva. Jag frågar honom varifrån de fick mat, hur barnen kom till skolan och hur de överlevde. Han säger att människor i byn tog sig in och ut till fots och med åsnor, genom bergen. I dagsläget kan de använda en av vägarna igen men vägspärren finns kvar, vilket innebär att de inte kan ta sig till den närmaste byn Surif på annat sätt än till fots. Omvägen det innebär att inte kunna använda huvudvägen gör att det både tar längre tid, och att kostnaden för att åka till och från Betlehem nästan femdubblats. Byn har 421 studenter varav 112 går på universitetet. 125 elever tvingas gå till fots till skolan eftersom de inte har råd med buss.

Naser berättar att inte ens i situationer som när hans fru skulle föda och de behövde komma igenom vägspärren så släpptes de igenom. Hans fru tvingades föda hemma. Tillsammans med sin granne och goda vän Noman Hamed, som kallas Abu Assi, åker vi till Abus mark som ligger precis bredvid den militära vägspärren och på gränsen till Israel. Abu har precis innan visat oss dokument som juridiskt styrker att de äger marken. Någonstans mitt igenom hans mark kommer muren att byggas men var vet han inte; ”det vet de nog inte ens själva, eftersom de inte följer någon bok utan skapar reglerna allt eftersom” säger han. Abu Assi visar oss platsen där hans träd förstörts åtskilliga gånger; ”det är bara en tidsfråga innan militären kommer” säger Abu. Mycket riktigt så tar det inte mer än fem minuter innan två stora militärfordon kommer och stannar till tio meter bort. Vi vinkar och låtsas oberörda. ”Det är min mark, så jag har rätt att vara här” säger Abu. Efter att militären vandrat runt sina bilar lite, tutar de och åker iväg. Jag får, liksom ofta, en känsla av att de bara önskar påminna om sin existens, att de ser och hör allt. Vi fortsätter bort till platsen där Abu planterat nya små träd; ”de är som små bebisar” säger han och ler. ”Träden är som ens barn och när man vårdar dem år ut och år in så går någonting sönder i en när de huggs ner. Något av det mest fantastiska jag upplevt var när de förstörde över 400 stycken träd som jag planterat på 80-talet, men gjorde det på fel sätt så att träden lyckades återhämta sig. Det är fantastiskt att de fortfarande lever!”

Abu Assi visar oss sin mark och sina nyplanterade träd

När människor har det som de i Al Jab’a fascineras jag över att de orkar, och än mer över att de återvänder när de haft ett liv i överflöd i andra länder. Många organisationer arbetar dock för just detta; att människor här ska orka existera. Deras mål är att hjälpa människor stanna genom att till exempel möjliggöra ekologiskt jordbruk vilket ses som hållbart och konkurrenskraftigt. Förhoppningen är att detta ska stärka deras självförtroende och att de ska bli självförsörjande och undvika bidragsberoende, genom att i högre grad kunna sälja och exportera sina varor. Genom att arbeta med sin mark skapas ofta starka band till landet. Daoud Nassar från Tent of Nations sa idag ”när bosättarna gav mig en blank check för att köpa min mark så sa jag till dem; ni ber mig sälja något som inte kan köpas för pengar; jag skulle ju inte sälja min mamma eller hur? Jag lever här och jag kommer att dö här.” Denna typ av motstånd är det vackraste och absolut mest avgörande för palestiniernas framtida existens och överlevnad.

/Linda Lindberg, ekumenisk följeslagare i Israel och Palestina

linda.lindberg@yahoo.se

De synpunkter och reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av Lindas uppdragsgivare. Alla foton är Lindas egna.

The workshop started where everything really starts – our rights and freedoms as human beings, but from a slightly different perspective. I had of course imagined that the world would be a better place if I was allowed to rule it as a dictator, but when asked to list the measures you’d take to restrict those human rights and freedoms I quickly realise what an bad idea that would be.

The underlying purpose of the workshop though was not to imagine ourselves as dictators, but rather to discover and discuss the line between courage and recklessness. When is an act of protest courageous and when is it reckless? How big chances can you take with your fellow activists and protesters, without damaging the cause you’re all fighting for?

The easy answer is of course that there is no answer, as it is too dependent on the context. That’s why the most important thing when working is mapping the environment you’re acting within. And that’s why LSU and YETT together have published a handbook for exactly this purpose. Courage not Recklessness gives you tools to make adequate research on how to act in order not to put yourself, your coworkers and your organization in danger

Back to politics, and I discover that Zimbabwe is a relatively young country. It was only liberated from british colonial rule in 1980, as one of the last countries in Africa. Though history took a sharp turn then the liberation struggle is still used to score political points. The young generation is referred to as “born free” generation, and Zimbabwe’s military leader recently stated that he would not accept any president that did not take part in the fight against the british.

The remarks seems to be aimed directly at Morgan Tvsangirai, the leader of the biggest opposition party. In the last elections in 2008 the opposition would’ve won the president seat had not the military intervened. The first round of elections were calm then, but went to a runoff between Tvsangirai and Mugabe and as it was obvious that Mugabe would loose, the military stepped in. Because of violent arrest, intimidating voters and other means Tvsangirai party finally had to withdraw their participation. Although the situation seems somewhat better now, it gives you a chilling reminder of how quickly things can run out of hands. But when military officers increasingly sign up to be nominated as political candidates, the future looks grim.

But not all is without hope. SADC (The South Africa Development Commission), a regional body consisting of stepped in after the elections in 2008 and forced the parties to form a unity government, which actually has been able to rule since. Some things have been accomplished, especially the economy has recovered at least somewhat – inflation is battled and Zimbabwe’s infamous currency have been abandoned.

Not everything have been achieved though, and the biggest battle ahead is obviously the upcoming elections. According to the constitution, the elections should be held no later than 29^th of June when the last parliament is dissolved. But the electoral body responsible for managing the practical details of holding an election simply won’t be able to make it. Instead, the opposition aims for elections in October. The balance between new elections and keeping the military and Mugabe away is hard, a longer wait means more preparations for free and fair elections but also increasing power for the President as the parliament steps down. As of now, everyone is waiting for the results of the upcoming SADC meeting on the 9^th of June – their political pressure is as important now as it was in 2008.

So once again, much of the future development rests with the regional organizations and bodies – a development consistent throughout the world. Whether it’s growing organizations like ASEAN, political discussion forums like the Arctic Council, peace forces from the AU, human rights courts like the ECtHR or the most developed regional organisation of them all – the EU – regional bodies are now playing a greater role in international politics, and their importance is bound to increase more in the future.

In the case of Zimbabwe, we can only hope that the SADC puts enough pressure so that real change can be achieved. But much of the vote lies with the young, born-free generation, as they make up a large portion of the population. However, political apathy is wide spread. That’s why, when change finally comes, it will be a product of the work that organizations like YETT does. They’re doing what all civil society organization should do – the difficult, dangerous and painstakingly slow work of raising awareness, educating the voters and being a thorn relentlessly demanding attention.  

/Simon Rose

President, UF Stockholm

Zimbabwe befinner sig mitt i en politisk förändringsfas och inför det stundande valet pågår ett intensivt arbete för att skapa förutsättningar för en demokratisk och fredlig process.
Lördagen den 1 juni kommer Tayson Mudarikiri och Rosewita Katsande, från LSU:s partner YETT (Youth Empowerment and Transformation Trust) i Zimbabwe, och ger sin bild av det politiska läget, det kommande valet och ungas arbete och möjlighet att påverka. Här kan du läsa mer om YETT (www.yett.org)

Efter detta samtal hålls en workshop kopplad till handboken ”Courage Not Recklessness” som YETT och LSU tillsammans tagit fram för att lyfta frågan kring modigt ledarskap i farliga kontexter. Läs mer om handboken och ladda ner den (http://lsu.se/wp-content/uploads/2013/04/Manual-Courages-Not-Recklessness.pdf)

10.30 – 12.00: Samtal kring det politiska läget i Zimbabwe

12.00 – 13.00: Paus för lunch. Alla deltagare står för sin egen lunch. Det finns flera alternativ för den som vill köpa lunch, men även möjlighet att värma medtagen mat.

13.00 – 15.00: Workshop kring modigt ledarskap

Dagen arrangeras i samarbete med LSU och YETT och kommer att vara på engelska.

Välkommna!

Den 15 maj, är den dag då man på Västbanken minns Al Nakba ”katastrofen” från 1948 och hur tusentals palestinier tvingats fly från sina hem. I Israel minns och firar man en dag tidigare, den 14 maj 1948, vilket var dagen då staten Israel utropades. Efter århundranden av att ha behandlas som andra klassens medborgare världen över, av förföljelse och förtryck som kulminerande i det värsta folkmordet vi i väst bevittnat fick judar en fristad och möjlighet att bygga upp ett land, en framtid och ett yttre skydd mot de som skulle vilja skada dem.

Två palestinska pojkar och en israelisk soldat

 Israel attackerades dessvärre direkt av omgivande stater och cirka 750 000 personer, utgörande hälften av dåvarande palestinska befolkningen fördrevs i samband med att 531 palestinska byar och 11 städer förstördes. När Israel åter attackerades av de omgivande arabstaterna 1967 fördrevs många av dessa människor en andra gång och Israel ockuperade Västbanken, inklusive östra Jerusalem och Gaza. En olycklig konsekvens av de återkommande krigen var också en ökad militarisering av det politiska systemet. Idag uppgår de palestinska flyktingarna till 5 miljoner och är den enskilt största flyktinggruppen i världen. De har huvudsakligen flytt till Jordanien, Libanon och Syrien samt flyktingläger runt om på Västbanken.

Faktum är att idag fortsätter Israels politik tvinga människor att lämna sina hem. Metoderna har ändrats men politiken som innebär att förflytta palestinier för att säkra israelisk demografisk och territoriell dominans har fortsatt. Ockupationen och Israels annektering av nya territorium inom Västbanken fortsätter.

Palestinierna minna Al Nakba den 15 maj varje år, dagen efter att Israel firat en av sina största helgdagar. Många palestinier drömmer än idag om att återvända till sina hem. Väldigt många av de jag träffat har berättat hur deras föräldrar trodde att de bara flydde krigen under ett kort tag och sedan skulle kunna återvända, men att de möttes av stängda portar eller rivna hus när de återvände. De beskriver hur de försöker förklara för sina föräldrar att det hus eller det område som de fortsätter prata om att återvända till inte längre existerar, utan är ett annat bostadsområde eller ligger begravt under en stad. En man vi mötte hade till och med kvar nyckeln till det hus han tvingades lämna.

Utsikten från en av de byar på Västbanken som Israel anser är deras. Omårdet här har blivit mindre och mindre sedan 1948 och palestinierna fortsätter att lämna det.

Efter att vi fått information om att en demonstration för Al Nakba skulle äga rum i närheten av där vi bor beslutar vi oss för att åka dit, eftersom allt tyder på att det kommer vara en fredlig demonstration. Kvinnan som tipsat oss om händelsen hämtar upp oss och när vi sätter oss i bilen och frågar om vad hon vet så säger hon bara att hon tror att det kommer bli vackert. När vi kommer fram ser vi att de som arrangerar demonstrationen har hyrt in en DJ och otaliga unga människor står redo med flaggor och sjunger. På flaggorna står det ”Return”. Plötsligt hoppar människor in i bussar och bilar och vi blir informerade om att demonstrationen kommer att äga rum på en annan plats än den vi trott. Vi slår följe och kommer fram till en ort som heter Husan.

Ungdomarna på väg till demonstrationen

I tunneln framför oss är det stopp och ingen tillåts komma igenom. Musiken spelar medan människor hoppar ur bussen och springer genom tunneln, mot militären som står uppradad på andra sidan. Efter cirka en minut smäller det från alla håll, ljudgranater och tårgas flyger och människor springer snabbt tillbaka. Bilar försöker vända och kör snabbt iväg. Stenkastning börjar och jag är fast i tunneln mellan militären och stenkastningen. Efter en stund när någon ropat i en högtalare att alla ska lugna sig, samlar demonstranterna ihop sig och går åter framåt i samlad grupp. Denna gång tillåts de sjunga och demonstrera i ungefär 10 minuter innan det återigen börjar skjutas tårgas, gummikulor och ljudbomber. Både vi, demonstranterna och militären själva drabbas av tårgasen och ambulansen kommer för att hjälpa en man som skadats. Stenar börjar åter vina och en annan man arresteras. Vi försöker hostande och med rinnande ögon ta oss därifrån.

I alla länder behövs ibland krafttag mot folksamlingar i fall de utgör en fara för allmänheten, men att man använder gummikulor, tårgas och ljudbomber för att avvärja en vanlig demonstration? När jag stod i mitten kände jag en oerhörd frustration över militariseringen och över att våld så snabbt tas till av båda sidor. En, till en början fredlig demonstration blir allt annat än just det och blir istället en påminnelse om vem som bestämmer. Våldsaktionen skapar en våldsam motreaktion, ”våld föder våld”.

/Linda Lindberg, ekumenisk följeslagare i Israel och Palestina

linda.lindberg@yahoo.se

De synpunkter och reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av Lindas uppdragsgivare. Alla foton är Lindas egna.

Varje år skickar PeaceWorks iväg praktikanter till olika internationella partners runt om i världen via det SIDA-finansierade praktikantprogrammet. PeaceWorks mål är att de unga praktikanterna ska utveckla sina kunskaper och kompetenser för att kunna fortsätta att bedriva arbete inom ramen för globala frågor och internationellt utvecklingssamarbete, samtidigt som PeaceWorks partnerskap med våra internationella samarbetsorganisationer ytterligare fördjupas.

Den 29:e maj gästar PeaceWorks praktikanter i Malawi, Palestina och Moldavien Utrikespolitiska Föreningen Stockholms talarpub på Stockholms universitet och berättar om ungdoms-, migrations- och fredsfrågor och sina erfarenheter från de respektive länderna.

Inträde kostar 50 kr, vilket ger ett års medlemskap i Utrikespolitiska Föreningen och därmed gratis inträde till Utrikespolitiska Föreningens alla föreläsningar, seminarier och talarpubar.

Välkomna!

The trip in the morning was to UNRWA, the UN agency for Palestinian refugees. They deal only with the Palestinian situation, managing camps with health, education and social services in Lebanon, Syria, Jordan, Gaza and the West Bank. The presence of Ann Dismorr, the director of UNRWA in Lebanon, as well as the small kick from Dunkin Donuts coffee (which apparently is considered the best coffee in the US but in Sweden would be considered flavored water) did wake us up.

Photo: Patrik Hermansson

Our visit in the Shatila refugee camp started with a visit to one of the two primary schools set up by UNRWA. Even though we interrupted three ongoing classes, the children seemed to enjoy our presence – and I think all of us melted inside meeting these children filled with hope and joy despite the horrible living conditions they are forced to face daily. One of the teachers took us around and by the time of our visit they were having English classes. A boy shared with us his future dreams and two other kids stood up and sang to us. It was truly an incredible moment.

Some 460 000 Palestinian refugees live in Lebanon. During our visit in the Shatila refugee camp, we got to talk closer to a Syrian refugee residing in the camp. This man lived in a tiny room together with his wife and five of his children. Seven people crammed in a room smaller than the size of a standard Swedish kitchen – the extreme heat made all of us sweat in less than five minutes. Imagine living in those conditions for years, or even decades.

One of the Syrian refugees in his room that he shares with his wife and five of their children. Photo: Patrik Hermansson

The contempt against Palestinians from the Lebanese people is ghastly. Almost every meeting we’ve had mentions the Palestinian situation as the worst, long-term problem in Lebanese society (perhaps apart from the unknown effects of the current Syrian crisis). The discrimination is enormous, in almost every field. Palestinians are not allowed to own property, 95 % lack any kind of health insurance and the statistics on enrollment in schools is depressing.

But the major problem the Palestinians are facing is the labor market. Some are able to find low-level jobs, but discriminating laws in Lebanon forbid Palestinians to have certain jobs. Everything put together makes it hard to be employed in any other way than on a day-to-day basis. Still, half of the Palestinian population in Lebanon is unemployed. The fact that everything in Lebanon is very expensive adds to the pressure as well. The price of bread, the main food in the camps, is roughly ten times as expensive in Lebanon as it is in Syria.

So basically, they have no money, no work, no food and not a single thing to do. Nobody wants them there. The situation in Lebanon is so bad that some of the Palestinians fleeing from Syria have traveled back to Damascus. They would rather risk their lives in the middle of a war, than to stay were there’s nothing for them.

/Alexandra Bro, Programme Manager (deputy) UF Stockholm & Simon Rose, President UF Stockholm

Så gör vi forskning till verklighet – ett samtal om hållbarhet och högre utbildning.
Reglerna för vårt moderna samhälle håller på att förändras. Vårt sätt att leva kommer att förändras i grunden. Vi måste ställa om vårt samhälle för att möta de utmaningar som vi själva har skapat. Det handlar om livsstil och konsumtion, men också om sättet vi tillverkar våra produkter.

För att kunna möta framtiden måste vi framförallt tro på vår egen förmåga att klara av de utmaningar som vi står inför. Arbetet med att klara den omställning som är nödvändig behöver påbörjas tidigt – men hur ser de utmaningarna ut? Hur ska universitet och högskolor kunna bidra till att lösa framtidens problem?

Gustav Fridolin, språkrör för Miljöpartiet, gästar Stockholm Earth Week 2013 och Utrikespolitiska Föreningen Stockholm för ett samtal utifrån skriften Maskiner och Människor. Samtalet kommer att hållas på svenska.

Välkommen!

Under en vecka kommer hela campus vara fyllt av massor med aktiviteter, seminarium, föreläsningar, workshops, yoga, filmvisningar och mycket mer! Stockholm Earth Week arrangeras helt ideellt av studenter och startades för fyra år sedan för att uppmärksamma och skapa debatt kring hållbarhet och miljö.

Bland annat kommer både Gustav Fridolin och Charles Eisenstein att besöka oss, du får möjligheten att lära dig lukta på mat istället för att slänga den, klädbytesdagar, gratis cykelunderhåll, en kärnkraftsdebatt, seminarium om sociala entreprenörer och hållbara investeringar, naturpromenader, filmvisningar och mycket mycket mer!

Så glid in på hemsidan och ta en titt på schemat eller facebooksidan.

Välkomna!

Palestinier protesterar i staden Ramallah för att visa sitt stöd för Gaza, 2012. Foto: AFP

Per Jönsson från Utrikespolitiska Institutet som nyligen utkommit med ett nummer av Världspolitikens Dagsfrågor med titeln ”Israel – en judisk demokrati” inledde med att berätta om hur Israel fungerar, hur staten förändrats genom historian och hur läget ser ut idag. Efter detta tog Amil Sarsour över. Amil, som är uppvuxen i en palestinsk flyktingförläggning men som numera bor i Sverige och engagerar sig inom föreningen Ship to Gaza, berättade en mer personlig skildring av konflikten ur ett palestinskt perspektiv. Bland annat visade han exempel från historiska konflikter mellan Israel och Palestina.

När båda talarna fått presentera öppnade vi upp för frågeställningar från publiken, som inte var sen med att kommentera och ställa frågor. Bland annat diskuterades det kring begreppet ”demokrati” – är Israel en demokratisk stat eller inte?

Då Israel-Palestina är en omtvistad och alltid aktuell konflikt, som sällan är lätt att prata om utan att väcka starka känslor, blev frågorna stundvis av en mer debattliknande karaktär. Därför rann också tiden iväg och diskussionerna fick avslutas då det var dags att tacka Per och Amil för deras insatser.

Nikolina Stålhand

Aktivitetsansvarig (suppleant), UF Stockholm